
En spontan tanke: Nej det kan inte vara sant, har han verkligen varit så här liten!?
Så får jag nästan lite panik. Det gick så fort, den lilla bebisen bara försvann. Nu är han ett litet monster, ett sött monster, ett underbart, gosigt och busigt monster. Tänk om varje dygn hade ett par timmar till, ett par timmar till att bara mysa i stunden och känna den där lyckan över att ha väldens finaste barn! För det har vi ju alla. Och alla håller vi väl med om att ett par timmar till hade suttit himla fint!?





































