Pippi

Mitt i natten satte sig lille W plötsligt upp i sängen, satte sig bredvid mig och sa (eller kanske snarare ropade) "Pippi!".

"M-m" sa jag och la ner honom bredvid mig, på min arm där han alltid ligga när han somnar in.

Han la sig ner och snarkade högljutt den lille myskorven!

Pippi är favorit ordet just nu. Pippi som i Pippi Långstrump, men framförallt Pippi som i pippifågel. Undrar vad han drömmer för "Pippi-drömmar"!?

Dagens väckarklocka

"Tut-tut-tut-tut-tut-tut-tut-tut-tut-tut-tut-tut-tut-tut-tut-tut-tut-tut!"

Och ett himla blinkande utanför fönstret väcktes vi av i morse, jag och lille W. Det var tydligen grannens billarm som gick. Undrar varför..

Det var i alla fall bara att kliva upp med barnet. "Neeeej!" sa han och grät när jag försökte få honom att lägga sig igen. "Ner." sa han mycket bestämt. Ja, ja. En hel himla timmes sömn gick förlorad och jag som kom isäng så sent pga kvällsplugg.. Typiskt!

(Pappan vaknade inte ens av allt tutande.)

Jag sydde en julgardin!

Ja jag fuskade med att sy om panellängderna till en kappa. Men.. Det blev ju himla fint måste jag säga. Lite snedare i verkligheten än på bild bara. Synd nog.








Nu måste jag shoppa band, hade tänkt ha vita.

Projekt, projekt.

Undrar förresten när sambon tänker måla om datarummet då? Som han lovat ska vara klart till nästa vecka. Vi flyttade nämligen undan alla möbler i slutet av sommaren för vi skulle minsann måla om. Jo jo, möblerna står där de står. Minst sagt ivägen!!

(Ja visst kunde jag måla själv, men i just det här fallet har vi kommit överens.)

Ett icke önskvärt scenario..

I veckan var vi och storhandlade. Jag, G och lille W, alla tillsammans. Vi hade väl hunnit igenom ungefär halva butiken med ett mycket medgörligt barn ända tills vi är just där på mitten.

Då möter vi min nya blivande chef.

Vi hälsar, jag presenterar chefen och G för varandra. Så vänder hen sig till lille W, säger "Hej" och vinkar lite åt honom varpå han säger "Nej, nej!!" på sitt allra suraste sätt och blänger med sitt allra bästa "evil eye". Jag blir nervös och säger något om att "Han är lite blyg." Fast egentligen är han ju inte alls särskilt blyg, ibland vill han liksom bara inte att folk ska prata med honom. Särskilt då han är trött eller hungrig, vilket han ju var just vid det här tillfället.

Vi går vidare och lille W vill plötsligt inte alls sitta i vagnen längre, inte i famnen heller. Nej för nu hade han ledsnat ur och skulle röja runt bland hyllorna. Jag handlar vidare medan pappan får jobba hårt på att springa efter skrattande barn. Och var gång han tar honom i handen för att försöka få honom att sluta springa så har ongen tydligen kommit på ett väldigt bra "move". Nämligen försöka slita sig loss samtidigt som han ropar "Aj, aj!" så högt han bara kan.

Nej, nej. Folk vänder sig inte alls om. Och nej, det blir inte alls pinsamt. Känslan då man nästan känner att man behöver ropa "Nej jag skadar INTE mitt barn!"

Och så den där tanken. Undrar hur mycket min chef sett nu. Undrar vad hen tänker. "Är det sådär det ser ut hemma med ett barn, hur ska det då gå med en hel grupp barn på förskolan!?" Och varför sa jag att han är blyg? Varför ville jag ursäkta honom när han ju egentligen bara är som han är när han är hungrig och trött? Varför sa jag inte bara att han var just trött istället?

Åh, hujeda mig..

Pyssel

Det känns alltid bättre än bäst när jag lyckas ta tag i och färdigställa projekt.

Som exempel: Måla om de svarta benen på vardagsrumsbordet till vita.


Måla om de små furustolarna som vi hade en varsinn, jag och G, som står i lille Ws rum. Vita med stjärnor på!


Och fixa lite vimplar.





Aaah så härligt. Och så nöjd jag blev!

Tänk om vi någon gång tog tag i alla de andra tusentals projekten..

En himla bra dag

Har vi haft idag.

Vacker morgonhimmel.


Plugg. Städ. En tur på stan med mina favoriter. Lek på biblioteket. Shoppat glödlampor och ett par bruna byxor.


Middagsbjudning hos oss. Ett glas vitt vin.


Bad med barnet. Nattning. Målat naglarna och nu ska vi se på film.

Världsbäst!

Bjutifuuul!

Dimman, frosten och solen.

Det var så vackert att det nästan gjorde ont att andas. Himla synd att det inte gick att återskapa med en ifånbild. Gjorde ett, två.. cirka fyra försök!

Det är njutning!

Är det någon fler än jag som njuter av att dammsuga? Alltså inte av själv dammsugandet i sig, utan den där känslan när man hör hur det rasslar upp en massa skräp i röret.

Åh, då njuter jag! I hela kroppen.

Den där sköna känslan av "Hej då smuts, grus och annat elände. Nu ska du inte fastna under mina strumpor mer!"

En sådan njutning ägnade jag mig åt idag.

Det behövdes. Som det rasslade i röret!

Det är ju seent?

Du vet att du har småbarn när du efter att ha lagt barnet sätter dig tillrätta i soffan för lite välbehövligt soffmys med barnets pappa. När ni börjar fundera på om ni verkligen ska se en film. Med argument som: "Vi är ju så trötta." och "Det är ju så sent."

Eller?

Tittar på klockan. 19.00. Jomen vi kanske skulle fästa upp ögonlocken med ett par tändstickor och titta på lite SOA åtminstone!?

Ps. Bilden har inget med texten att göra, den var bara fin. Ett sådant där bra Instagrammoment som inte har instagrammats, bara filtrats. Ja ni förstår säkert!

Dagens klädsel!

Tog på mig min nya fina tunika från Capri Collection idag. Dagen till ära.


Gs mamma bara: "Vilken fin! Är det tryck på eller.."
"Nej det är ett undertyg också.." *lyfter på tyget och visar"
"Ja, så det är en.. En gardin?"

Hahaha. Gardin eller inte gardin. Tycker fortfarande den är snygg!

Sådetså!

Farsdag!

En timme tidigt anlände vi till farsdagsfirande nr 3, nämligen hos mina föräldrar.

Utanför huset möttes vi av höga röster. Det var min pappa som i panik skurade golvet (tydligen).

Väl i dörren stack mamma ut huvudet rufsig i håret och iförd nattlinne.

"Alltså vi är ju inte klara!" utropade hon. "Jag har ju fortfarande nattlinne på mig!".

Välstädat var det i alla fall. Snart är även mamma "välstädad".



Hoppas ni alla har en fin farsdag!

Bad hair day.

G kom hem efter nattjobb. Lille W satt på sin stol och åt riskaka. Jag stod inne på toaletten och försökte fixa håret.

Det där nedrans håret.

Jag trodde jag skulle bli tokig när jag för femtioelfte gången försökte sätta upp det. Det brukar i vanliga fall vara den perfekta lösningen när håret går på sista reserven innan det borde tvättats. Men hur jag än gjorde så såg det ut som jag hade kala fläckar upp i huvve. Inte snyggt.

Jag blev skitsur.

G stod i dörröppningen och sa att han skulle gå och lägga sig, trött som han var. "Mmm.." svarade jag och tyckte han skulle sluta titta på mig.

Efter ett tag så bara kokade det i mig.

Jag bara: "Gå och lägg dig du" (såg säkert inte alls sur ut)
"Ja, är det okej det då?"
"JA! Jag är skitosams med mitt hår så jag vill inte att du ska stå och titta på mig när jag fixar det!"
"Är du sur på mig?"
"NEJ! Jag är sur på HÅRET!"
"Okej.."
"Jag vill bara vara ifred.."

Han gav upp och gick och la sig.

Mycket bra morgonhumör en lördag som denna.

Det har gått över nu. Förutom varje gång jag ser mitt himla hår i spegeln!

Man tager vad man haver?

Mycket tidigt i morse vaknade jag av att jag kände vassa små tänder mot hakan.

Mycket riktigt. Jag blev biten på hakan.

"Vad är det som händer!?" och "Aaaj!" hann jag tänkte innan jag förstod va som försiggick.

Det var visst bara lille W som var på jakt efter nappen.

Hakan var näst bäst.. Eller?

Min mamma är en stjärna!

En dags shopping på Ikea tillsammans med mamma bjuder i vanlig ordning på en massa tok. För hon är ju ganska tokig, min mamma. Ganska knasig och ganska söt. Eller väldigt söt.

Idag skulle vi tanka. Vi letade Statoil och mamma var guide.

"Har vi åkt förbi husvagnsstället!?" utropade mamma när jag frågade om jag skulle svänga. (Hon hade nämligen ägnat sig åt telefonen istället för att guida mig.)
"Nej jag tror inte det..."
"Jo men där framme är det ju!" *pekar*
...
"Nehe, det var en 30-skylt.."

Sen började hon skratta så där sött åt sig själv. Den där underbara mamman!

____________________

Jodå, vi hittade Statoil. Fast inte det Statoil mamma trodde att vi skulle hitta..

Det var nära ögat!

Tänkte att jag skulle skaka liv i den här himla bloggen som legat och halvdött på sista tiden. Fick ett telefonsamtal häromdagen då min far ringde och menade att han hade något allvarligt att prata med mig om: Jag har slutat skriva på bloggen! Mycket allvarligt. "Ja men jag har inte kommit på något att skriva om" svarade jag. "Men sånt som händer i vardagen" sa han.

Okej då!

Idag till exempel, då jag kände den där vanliga känslan då jag gick in på förskolan för att hämta hem lille W. Alltså känslan: "Åååh jag ooorkar inte ta av mig sko-o-ho-rna!". Så jag tog helt enkelt på mig såna där blå skoskydd i stället. Samtidigt tänkte jag mardrömstanken: "Tänk om jag glömmer ta av mig dem när jag går hem!".

Hämtar gullfisen, får på honom kläder efter högljudda protester (förskollärarna menade att de inte alls kände igen de ljuden).

Så, äntligen efter pust, stånk och cirka en halvliter svett, på väg ut genom dörren. Stänger den bakom mig och bara: "Shit!". För där satt de lysande blå skoskydden så fint på mina skor.

Det var nära ögat!

(Bildbevis - sko sticker fram utan blått skoskydd!)