.. kan vara när barnet flera kvällar i rad har haft svårt att komma till ro vid nattningen. Då han absolut inte ska ligga stilla tillräckligt länge för att hinna somna in. Då han pillar på saker, vevar med armarna, slår på saker, kastar omkring snuttisen, ålar runt, byter ställning hela tiden, sätter sig upp, ställer sig upp och gör små läten hela tiden. En får mer och mer panik. "Ligg still unge" liksom. Nattningarna har tagit mellan 1-1,5 h på det senaste.
Och så idag, just denna tisdagskväll då barnets somnavägran var lite extra jobbig eftersom mamman är förkyld och inte kunde andas genom näsan, eftersom mamman vill hosta hela tiden men fick ligga och kväva den känslan för att inte störa barnet och då mamman var så hungrig eftersom hon inte ätit middag ännu. Ja då blir allt genast lite jobbigare.
Så där låg vi i sängen, barnet höll precis på att somna in (efter lång tid av rullaruntande) då en bil parkerar ute på gatan och spelar musik på högsta volym. Jag trodde jag skulle bli tokig just då. Funderade starkt på att rycka upp fönstret och fråga vem det är som är så j*la dum i huvve. Men det gjorde jag såklart inte. Barnet satte sig upp i sängen och funderade över vad som lät. Jag grät några tårar i tystnad.
Sen tog det ungefär lika lång tid igen innan barnet till sist somnade.
Men stackare... Inte lätt när dom små inte vill komma till ro och somna... Än värre när mamsen är sjuk och inte har ork och energi...
SvaraRaderaKramar i massor kommer här! <3
Uh, jag förstår dig, det är hemskt det där. Både när det är jobbigt med nattningen och när de blir sabbade så där.
SvaraRaderaLåter frustrerande. Men även om jag inte kan ett dugg om barn så är jag ganska säker på att det bara är en fas som kommer gå över snart.
SvaraRadera