Om att plocka blåbär

När en känner sig sönderstressad, trött, slut i kroppen och alldeles grinfärdig. Vem kunde väl då tro att en sådan sak som att mamma föreslår att vi plockar blåbär nere i slänten i deras trädgård ska vara den bästa medicinen?

Det var det.

Skogen, hundarna, vinden, fågelkvittret, själva plockandet av blåbär. Ja, det var så fridfullt på något sätt.

En blåbärspaj skulle mamma göra och efter att lille W vaknat från sin lur och ätit upp nästan alla blåbär, så gav vi oss ut på ännu en blåbärsplockning. Denna gång tillsammans med W som var den mest nöjda unge jag sett där han satt i blåbärsriset och plockade blåbär efter blåbär och stoppade i munnen. Munnen var liksom hans hink. De där små fingrarna jobbade hårt och med precision för att lyckas plocka blåbär utan att få med något blad. Underbara unge. Jag njöt i fulla drag och fotade det lilla barnet. Mitt barn. Som plockade blåbär alldeles själv för första gången.

Att han sedan försökte äta bark behöver vi inte gå in något närmare på..

Finfin eftermiddag, minst sagt!