söndag 22 juli 2012

Om att plocka blåbär

När en känner sig sönderstressad, trött, slut i kroppen och alldeles grinfärdig. Vem kunde väl då tro att en sådan sak som att mamma föreslår att vi plockar blåbär nere i slänten i deras trädgård ska vara den bästa medicinen?

Det var det.

Skogen, hundarna, vinden, fågelkvittret, själva plockandet av blåbär. Ja, det var så fridfullt på något sätt.

En blåbärspaj skulle mamma göra och efter att lille W vaknat från sin lur och ätit upp nästan alla blåbär, så gav vi oss ut på ännu en blåbärsplockning. Denna gång tillsammans med W som var den mest nöjda unge jag sett där han satt i blåbärsriset och plockade blåbär efter blåbär och stoppade i munnen. Munnen var liksom hans hink. De där små fingrarna jobbade hårt och med precision för att lyckas plocka blåbär utan att få med något blad. Underbara unge. Jag njöt i fulla drag och fotade det lilla barnet. Mitt barn. Som plockade blåbär alldeles själv för första gången.

Att han sedan försökte äta bark behöver vi inte gå in något närmare på..

Finfin eftermiddag, minst sagt!

2 kommentarer:

  1. Underbart mysig dag! Skogen, sjön, hundar fågelkvitter och barn är väl en riktigt bra medicin till en sönderstressad småbarnsmamma... Tack för en härlig eftermiddag! Å godingen var en riktigt duktig blåbärsplockare <3 Kramisar

    SvaraRadera
  2. Håller med din mamma... Tänk vad naturen gör för kropp och själ! Fortsätt kämpa, Maria! Dock är det ok att känna sig grinig och slut ibland. Vi är ju inte mer än människor! Vad jag såg under vår picknick så är du och G världens bästa föräldrar till lille W. :) Stor kram till er alla

    SvaraRadera

Lämna gärna ett avtryck här!