När man ligger där med en bebis på armen som snarkar högt och ljudligt och bara önskade att man kunde somna. Så blir han tyst. Åh äntligen tänker man och i samma andetag hör man att karln börjar snarka istället. Himla, himla typiskt. En spark på benet så kunde även den här mamman somna.
Gustav undrade i morse över hur jag kan sova så tungt. På morgonkvisten hade tydligen lille W vaknat till ett antal gånger och bökat runt. Han försökte nämligen hitta något mjukt ställe på mig att luta huvudet mot (vilket ju iofs inte är så svårt). Så sov han ett tag med min mage som huvudkudde. Att Gustav sedan tillade att W ibland brukar krypa runt på mig, kasta saker på mitt huvud eller kliva på mig, ja det kanske visar att den här mamman faktiskt är trött och helt enkelt har vant sig vid att bli "massakerad" i sömnen. Kanske.
Fast jag sover ju inte jämt när han härjar på. Under nätterna är det jag som vaknar och söver om den lille killen medan pappan bara snarkar på. Så det så! Ville liksom bara påpeka det lite lätt.
Haha! Nej men det är väll så att vi sover så oroligt hela natten, sen när vi väl somnar så sover vi hårt. Annars hade vi nog inte orkat vara den mamma vi vill vara hela dagen ;)
SvaraRadera