Väntan & längtan

Nu har maj kommit, som jag önskade att vi inte skulle behöva vänta så här länge på vår bebis, men det fick vi helt enkelt göra. Vi som väntat på månaden april så länge och så kommer den månaden.... Och går. Några veckor innan Bf-datumet börjar man ställa in sig på att "det kan hända när som helst", men när man då går över tiden så här länge blir den här väntan verkligen lång, oändlig. Det har känts som att vi väntat "för alltid" och att vi helt enkelt bara kommer fortsätta vänta nu, men inom en vecka kommer vi att få träffa vår bebis. Det finns faktiskt ett slutdatum och det är inom räckhåll! De här dagarna som är så långa och fyllda av tankar och funderingar känns lite lättare när man vet att snart, snart får vi träffa vår bebis. Vi ska också ha en bebis! På ett sätt känns det som att jag slutat ställa in mig och tänka på att det kommer att hända något, för det händer aldrig. Nu väntar man nästan snarare på torsdag för då ska vi in på kontroll igen och få veta när det blir dags för igångsättning. Jag har liksom tappat tron på att det kommer att sätta igång av sig själv. Men jag önskar och hoppas att lillen i magen bestämmer sig för att kika ut tidigare så det får starta av sig själv och att det blir någon dags mindre väntan.

Usch vad deprimerad jag lät nu, ville bara få ut mina känslor. Förstå mig rätt, jag är den lyckligaste i världen som sitter här i vårt fina hus med underbara Gustav och en färdigbakad bebis i magen! Men, det är fruktansvärt tungt både fysiskt och psykiskt så här på slutet när man är så tung och otymplig med massor av värk och man bara väntar så otåligt, vilket man gjort så länge. Man kan behöva få klaga lite ibland. Och jag är helt säker på att när vi väl får träffa vårt lilla mirakel kommer att glömma bort hur jobbigt det var att vänta och tycka att det helt klart var värt all väntan! :)



För varje dag närmar det sig. Snart, snart, snart får vi träffa vår underbara bebis! :)

/Maria - iphone