Vårt mirakel!

Han är här nu, vår underbara William som kom till världen kl. 09.02 igår, den 4/5 2011. Han är verkligen den sötaste vi någonsin sett och vi vill inte göra annat än att titta på honom och mysa med honom. Han trivs som bäst när han får ligga och sova hud mot hud på vårt bröst, och det är så mysigt så det inte går att beskriva när han sprätter till och gör små ljud.

Jag som under tisdagen var så deppig för att jag var helt säker på att det inte skulle sätta igång av sig själv, så på kvällen fick jag vad jag trodde var en värk så vi bestämde oss för att gå en liten promenad. Under promenaden sa vi det att vi gärna tar en bebis den 4/5, det blir jättebra! Så på slutet av promenaden började det rinna lite fostervatten och vi ringde förlossningen och fick komma in på kontroll, klockan var då 20.30 Jag hade värkar med 4-4,5 minuters mellanrum men de var inte så starka, läkaren undersökte mig men det var osäkert om det var fostervatten eller ej och vi fick åka hem och försöka sova lite. Värkarna blev värre och värre och än mer regelbundna, efter ett tag fick jag två-tre värkar på raken innan paus och det blev så jobbigt att vi åkte tillbaka till förlossningen, kl 02.00. Jag fick börja använda lustgasen ganska snabbt då jag hade väldigt ont och värkarna kom väldigt tätt. De nästkommande timmarna var hemska, det är som en dimma där jag hade värk på värk med högst 30 sekunders paus och jag var helt borta av lustgasen och så trött att jag hann somna in mellan värkarna och vaknade upp när de startade, andades lustgas och klämde hårt i Gustavs hand samtidigt som jag skrek. Ont gjorde det! Fick bricanyl för att få längre pauser mellan värkarna, men det tog inte riktigt och Bm förslog epidural. När epiduralen tagit var det helt fantastiskt, jag kunde andas igen och hantera värkarna utan lustgasen, klockan var då runt 5.00. Efter ett tag somnade vi, när jag närmare en timme senare, kl. 7.00, vaknade hade bebis hjärtljud gått ner och de undersökte mig, jag var öppen 6 cm innan jag somnade och nu fick hon det till 5-6 cm. Jag lade mig på sidan och bebis hjärtljud blev istället väldigt höga. De tog prov på bebis huvud två gånger, första gången var jag öppen 5 cm och andra 4 cm. Det var som att det gick tillbaka igen. Dessutom försvann värkarna och de började fundera över hur vi skulle fortskrida. Eftersom bebis var stressad, jag så pass lite öppen och mina värkar avtagit föreslog de kejsarsnitt. De sa att det fanns en väldigt stor risk att bebis blir mer stressad av att ge mig värkförstärkande dropp och att det med stor sannolikhet skulle sluta med akut kejsarsnitt. Det var då bättre att göra det nu då man kunde ta det i ett bättre tempo där jag kunde vara vaken och Gustav kunde vara med. Strax över en halvtimme senare var William ute, de hade tid på operation på en gång så det hela gick undan! William skrek så fort han kom ur magen och mådde jättebra, det är helt fantastiskt vilken vacker pojke det är! :) 51 cm lång och 3920 gram stor är han.

Vi är världens lyckligaste!

/Maria - iphone