Idag efter mycket om och men fick William sig lunch bestående av kyckling med majs, morötter och ris i currysås. Med mycket "om och men" menas att jag glad som sjutton lagade mat och så kom det till såsen och sket sig totalt. Blev för mycket mjöl och hur mycket jag (eller Gustav) än spädde ut den så vägrade mjölsmaken försvinna. Jag och mina amningshormoner kände oss totalt misslyckade och satte oss och grinade ett tag. Det slutade i alla fall med att Gustav gjorde en ny sås och så kunde William få sin mat. Det bästa av allt! Han tyckte om det, minst lika mycket som burkmaten han fick igår, om inte mer till och med. Win!!
När William ätit så bra sa Gustav till mig "Du ser, det går bäst när vi samarbetar!". Det kändes lite fint och inte alls särskilt misslyckat längre då. :)
/Maria - iphone
Yeah! Det känns annars rätt otacksamt när man står vid spisen och gör sig till också föredrar ungen bara burkmat. Har testat på det nämligen, fast ett tag var det dock precis tvärt om det där. Barn har tydligen väldigt svårt att bestämma sig. ;)
SvaraRaderaBra teamwork. :-)
SvaraRaderaVad bra att han gillade maten när du hade slitit så! Och gud, vad jag känner igen mig "uäääähhhh, jag misslyckades med maten, jag är en dålig mamma".
SvaraRaderaLisa: haha ja man vet aldrig med barn, men man känner sig genast så duktig när lillen gillar ens hemlagade mat! :)
SvaraRaderaHannafialotta: jajamensan!
Fifi: åh vad skönt att veta att man inte är ensam om att bryta ihop över helt konstiga saker. Förhoppningsvis är det hormonerna, eller är det så att vara mamma? Hehe
Skönt att det blev bra till slut iallafall!
SvaraRaderaJos: Ja verkligen!
SvaraRadera