På promenad med skikbebis!

Jag vet inte vad som hänt. Men under de senaste dagarna har W börjat med något nytt, nämligen att skrika för full hals när man är ute och går med vagnen.
Han har alltid älskat att vara ute och åka vagn, han brukar sitta tyst och bara titta sig omkring tills han somnar. Men nu, nu är han lite smågnällig från att man satt ner honom i vagnen. Sedan blir han gnälligare och gnälligare och det ska helst åka förbi bilar hela tiden för att han ska vara nöjd. Så börjar det närma sig att han ska sova och det ska han då absolut inte göra (fast han är så otroligt trött), för då börjar skrikfesten! Han gråter, högt och hjärtskärande vad man än gör. Att ta upp honom fungerar, men inte orkar man gå och bära honom hur länge som helst. Till slut, efter mycket "blod", svett och tårar somnar han.

Åh, jag vet inte varför han helt plötsligt blir så ledsen. Jag tycker så synd om honom som gråter sitt allra ledsnaste och hjälplösaste gråt, samtidigt som jag tycker synd om mig själv som kämpar för att få honom nöjd. Som står och sjunger mitt på gatan (eller okej, trottoaren) fast det går förbi folk och stirrar, jag gungar vagn, vyssar, pussar, busar och bär på honom..

Stackars oss, helt enkelt!